Imponerad

Jag följer fortfarande programmen på Animal Planet om djurpolisen i USA. Bäst är den i Phoenix, Arizona. Åttaåringen är också helt tagen av alla dessa djurs öden. Jag fascineras över de lagar de har i USA - och att det finns ett sånt skydd för djuren. Varför har vi inte det i Sverige? frågar jag mig själv ideligen. Även i Norge verkar det finnas bättre skydd än i Sverige.

Häromdagen handlade det om organisationen i New York istället. Det var lika fascinerande. En kille som misshandlade en katt och lämnade den utomhus skadad blev arresterad och det kunde ge 1 år i fängelse eller 1000 dollar i böter. Galet - men bra! Mannen var förstås helt ovetande om dessa bestämmelser och blev mäkta upprörd.

It runs in the family

Åttaåringens hår handlar de flesta diskussionerna om hemma hos oss. Hon har en hårman som heter duga och det är inte ofta en sax har fått komma i närheten av den.

Vareviga morgon är det en diskussion om tiden det tar Åttaåringen att bortsa sitt hår. Rekordsnabbast är 4 minuter, men då var det inte helt utkammat, men godkänt att kliva utanför dörren med. Rekord för långsammast var häromdagen när det tog nästan en halvtimme för henne. Nej, så klart borstade hon inte enbart, utan ägnade sig åt att filosofera mer än en gång under tiden.

Flertalet gånger har jag hotat med kortklippning av håret ifall hon inte kan sköta det, men då skärper hon till sig och så går det ett tag igen. Efter halvtimmen i veckan (då jag nästan blev försenad p g a det!) funderade jag på att muta henne med någon leksak bara för att klippa håret kort. Sedan insåg jag att det var så min mamma gjorde med mig när jag var i Åttaåringens ålder - och som jag har lovat mig själv att aldrig göra. Jag har fortfarande ett kluvet förhållande till Monchichi, eftersom det var de figurerna jag förhandlade mig till när jag skulle få håret klippt som liten. Jag vet att jag utövade utpressning mot min mamma, men det var ju hon som lärde mig, så jag är väl inte att klandra för det...?

Ponny på plattan

Igår var jag med Åttaåringen på Kulturhuset. Fem timmar var vi där. Med uppehåll för ett besök på Donken som var helt överfullt, samt en snabbvisit på Buttericks.

Vi kom till Kulturhuset redan när det öppnade, för jag visste hur det skulle bli senare på dagen. Precis så blev det också.

Det fanns så mycket att välja mellan att vi fick försaka många saker. Åttaåringen hann dock med att prova på Cirkus Cirkör saker, cykla för att göra en smoothie, skriva runskrift, göra övningar med Scouterna, pyssla med naturmaterial hos Nanna, mjölka en kossa, samt hälsa på hundar, en ponny och några andra djur. Strax efter lunch gick det knappt att röra sig och det var kö till det mesta. Då gick vi vidare till Lava och där gick det att pyssla med olika material och vi fick med oss flera fina saker hem. Allt var dessutom gratis! Helt fantastiskt!!

Smolk i bägaren: smått irriterad blev jag ibland på de barn till volontärerna, som också ville göra de olika aktiviteterna som fanns. Det borde de väl få göra, men då borde nog barnen ha tagit av sig tröjan som visade att de var just volontärer...

Lite trasiga och knasiga, men lika bra ändå

Min verksamhetsförlagda utildning (VFU/prakitk) är nu slut. Idag var den sista dagen någonsin. Jag kan tycka att det är en aning märkligt att jag under denna period lärt mig mer än jag trodde att jag skulle, då jag kände mig färdig i min utbildning. Jag har lärt mig mer om mig själv och om hur jag ska bemöta situationer i skolan. Jag har mött många trasiga barn och mina ögon har tårats ofta, men jag har också skrattat väldigt mycket. Det är det utbildningen handlar om. Att ge perspektiv på verkligheten. Vi kan inte läsa teori för att lära oss hur ett barn (eller vi själva) skulle agera när en situation uppstår.

Jag beundrar alla de lärare som har nära till skrattet. Det är den enda bild jag vill behålla från min utbildning; att inte bli bitter. Inte bli bitter över att inte få utöva det yrke vi är utbildade för: att lära och att undervisa, utan att konstant även ha andra uppgifter (bortsett från all administration!). Som att bemöta konflikter mellan elever, bemöta barnens bekymmer, kunna möta 10-12-åringar som inte vill leva längre, blir slagna hemma, skär sig eller har föräldrar som inte bryr sig om deras liv. Ibland beundrar jag lärarna för att de ens kan föra undervisningen framåt - och att de lyckas få barnen att ta till sig något.

Fast mest av allt beundrar jag barnen.

Idag röd, imorgon...

Igår tog eleverna vaccinationssprutan mot svininfluensan hos skolhälsovården. Idag är hälften av eleverna frånvarande. Direkt efter de fått sprutan igår så var det många som reagerade på olika sätt. Stress och rädsla spelade nog stor roll, kan jag tänka, då flera satt och grät.

Diskussionen i lärarrummet kring vaccinationen är mäkta intressant att höra. Det visar sig (naturligtvis) att de som har valt att ta sprutan (och inte fått några biverkningar) talar för att man ska vaccinera sig och tycker inte att det finns direkt några nackdelar. De som har valt att inte ta vaccinationen har många argument för att inte ta den.

Öronbedövande

Idag tog vi eleverna till Stallet, där de fick lyssna på ROT - Röst Och Trumma. Det var en rätt häftig uppvisning av Ulrika Bodén i kulning och av Jonny Axelsson i slagverk. Emellanåt kändes det som att trumhinnorna skulle brista, då ljudet var så högt, men bra var det. 11-åringarna var dock inte alltför imponerade.
- Hon den där som sjöng opera, hon var lite jobbig att lyssna på, sa en kille till mig.
- Vi borde nog inte kalla det opera, även om du kanske tyckte att det lät som det, för då skulle nog de som sjunger opera bli ledsna.
- Whatever.

När jag sedan påpekade för honom att det var Shanti Roney som stod intill mig på t-banan så sken han upp desto mer. Varenda unge vill bli stjärna idag. It´s the stargeneration. Han ångrade att han inte bett om en autograf sedan.
- Är han med i Wallander (det enda han pratar om numera)?
- Jag vet inte...

Sedan pratade två killar om att se Alien. De hade sett den första filmen.
- Oj, är inte de filmerna från 15 år?
- Ameh, ettan såg jag när jag var åtta, typ.
- Oj! Var den inte läskig? Har du sett den hemma då?
- Ja, så klart. Jo, jag hade mardrömmar flera gånger efter det. Har inte du sett dem?
- Jo, jag har sett alla, fast då var jag äldre än du är.
- Vilken är bäst, vilken är bäst?!
- Tjaa, det är nog ettan och tvåan. De sista är inte bra, i alla fall.

Same old, same old

Nu minns jag inte längre när vi senast hörde ifrån Pappan. Åttaåringen var väl hos honom för några månader sedan, tror jag. Efter att hon bett om det. Har jag för mig.

Jag hjälpte Åttaåringen att skicka ett kort till Pappan på fars dag. Hon höll på med det i flera timmar, klippte och klistrade. Ändå har Åttaåringen inte fått ett endaste livstecken från Pappan de senaste månaderna.

Hjärtat blöder för annat också

Har inte direkt någon kontakt med Musikmannen längre. Det hela har runnit ut i sanden och vid nästa tillfälle vi hörs av så lär det blir för att ta avsked.

Jag läser sånt han skrivit till mig under året som snart har gått. Det är så bra, det klingar så klart i mig. Mina ögon tåras av ömhet och kärlek. Samtidigt vet jag att det (vi) är ohållbart.